Konrad

Han kommer inklivande genom dörrens öppna ljusrektangel.
-Har jag fått nån post? frågar han bistert.
Gårdens unga matmor flänger iväg ut på bron med mjölkhinkarna i näven.
-Inte vad jag vet. Men du kan titta efter själv i tidningslådan!
Naturligtvis. Det fanns ingenting.
-Jaså, du väntar brev du Konke, hojtar hon utifrån bron där hon slamrar med disken.
Är det från nån flicka kanske måntro!
-Nä, svarar han kort. Väntar på slutlikviden. Från Bolaget. Skogvaktarn sa att dom skulle skicka ut beskedet före midsommar. Om dom hann. Men kanske att det blir på måndag då.
-Så det blir klirr i kassan till midsommar då!

Sadran! Sadrans sugga, svor han tyst. Nog visste hon lika bra som någon annan hur det var ställt. Att han gnetat ut vartenda öre från vinterhuggningen. Och mer till. Troligen att han låg på minus. Och en annan sak: Först nån gång i slutet på juli skulle slutbeskedet komma. Var det sagt. Varför hade han då gått hit? Låtsas vänta på slutlikviden. Inte hade han nån slutlikvid att få.

Han hade vaknat tidigt. Redan vid tretiden. Solljuset hade sökt upp honom. Han kunde inte gömma sej. Försommarsolen var obarmhärtig. Den avslöjade verkligheten i varenda vrå.
Matskåpet – inte en brödbit. Portmonnän – fyra kronor. Och en skuld på handelsbon på sextiofem kronor. Inte så mycket som en ask snus fick han på kredit förrän han hade betalat skulden. Hade Almer sagt.
Nästa vecka var det midsommar. Vad skulle han ta sej till? Han var rådlös. Alldeles. Det var stängt. Allting. Det var synd om honom. Tankarna malde. Mindes.

När han var yngre, i tjuguårsåldern, hade han gått på bönemöten på kapellet. Han hade blivit FRÄLST som man sa. Han mindes hur pastor Larsson predikat om att Jesus kunde göra under. Hur han hjälpte den som hade det svårt. Och pastor Larsson hade sagt, att när nöden var som störst, då var Jesus som närmast.
Värre än som han hade det nu kunde det väl knappast bli. Han var rent rådlös. Han såg sej ingen utväg. Han grät i det obarmhärtiga morgonljuset.

Men nu var Konke inte med längre i gruppen som samlades till bönemöte på kapellet.
Pojkarna nerifrån byn började få ärende till han stuga. Dom satt där, nätterna igenom och på helgerna, trugade och bjöd:
-Ta en sup nu Konke! Du som är så hågad på brännvin! En liten en kan du väl ta. Sådärja!
Och en till…
Han hade svikit Jesus.
Nu kröp han ihop på mattstumpen vid sängen.
-Käre Jesus, grät han. Du vet hur jag har det. Du vet att jag har försökt vara en kristen. Men att det inte gick. Det har inte varit så lätt för mej alla gånger heller. Det vet du. Nu ser jag mej ingen råd. Annat än att be dej om hjälp. Och förlåtelse. Du är tvungen till att hjälpa mej. Du ser hur jag har det. Inte en matbit i skåpet. Och skyldig sextiofem kronor på Almers. Och snart är det midsommar. Efter midsommar kan jag kanske finna nån utväg. Om det blir gott om blåbär. Och hela slåttanna är jag tingad. Det vet du. Men nu vet jag inte vad jag ska ta mej till. Du är tvungen att försöka hjälpa mej. I Fadrens och Sonens och Andens heliga namn. Amen. Amen. Amen.

Han sökte rätt på den röda snusnäsduken som han fått när han fyllde femtio och torkade gråten ur ögonen. Han började fantisera. Kanske att Jesus skulle hjälpa honom! Om han nu bara kunde tro tillräckligt. Men det var där som det brast. Det hade pastorns sagt många gånger:
-Om vi bara har tro kan Jesus göra under! Om man bara har tro, så mycket och så stort som ett senapskorn! Ett senapskorn var mindre än ett blåbär.
Hade pastorn sagt. Så pass mycket tro hade han väl ändå! Som ett blåbär. Som ett senapskorn…
Jesus skulle hjälpa honom. Kanske låg det en postanvisning på ett par hundra kronor och väntade. Kanske skogvaktarn hade hittat hundra stockar som inte kommit med i tumningen. Kanske att brorsan, som var på sjön, skickade en slant till midsommar…

Nu drog han iväg. Fantiserade. Först skulle han betala skulden på handelsbon. Sen skulle han köpa mat till midsommar. Kaffe, korv, socker, en limpa… Sen skulle han kanske skicka boken med mjölkbilen till stan och ta ut en liter… Kanske fick det räcka med en halv… Ja, inte för egen del. Men om det skulle komma främmande.

Han somnade om och vaknade inte förrän framemot niotiden. Det var lika bra att han låg och drog sej en timme till. Posten kom ju inte förrän framemot tolv.
Hans post kom till granngården, bondgården nere vid sjön. Postbäraren hade en gång frågat om han ville ha en egen postlåda, men han hade avstått. Han brukade passa på att läsa tidningen när han ändå skulle gå och hämta posten. Och mjölken.
-Du ska veta Konrad, hade mor Klara sagt, att du alltid kan hämta den mjölk som du behöver. Också om du inte har någonting att betala med.
Så han hade inte brytt sej om att skaffa nån egen postlåda.

Och där han nu låg började de sorgliga tankarna komma tillbaka. Varför hade det blivit så här bedrövligt för honom? Han hade vuxit upp tillsammans med mamman och småsyskonen i lagårdskamrar och fäbodstugor. Någon far hade han aldrig haft, han lika lite som syskonen.
Så hade han blivit utackorderad på socknen och kommit till Jon-Olovs. Där fick han sitt första riktiga hem.
De första åren hade drängarna varit stygga mot honom. Men husbondfolket höll honom om ryggen. Och det var bara ogjort att dom skulle ta honom som sin egen, att han skulle få ärva hela hemmanet! Så hade folk sagt i alla fall. Men det blev inte så.
Året efter husbondens död såldes gården till en jordförvärvare från stan. Nu blev det andra seder! Bort med korna, bort med alla gamla lador och logar, häbbren och bodar. Inga gärsgårdar att laga, inga spåntak som skulle underhållas. Alla avsides liggande åkrar och tegar planterades med gran. Den ståtliga mangårdsbyggnaden renoverades, försågs med perspektivfönster och förföll med åren till ödegård.
Änkan, husmor i gården, fick en tomt avstyckad och en villa med badrum. All utrustning från stall och lider, alla inventarier och bruksföremål, som samlats under flera hundra år, vräktes ut på auktion, eller brändes.

Konrad fick ett sängtäcke, ett dussin handdukar och tvåhundra kronor. Och fick löfte att bo i fäbodstugan. Så länge. Tills han skaffat sej en egen bostad. Nu hade han bott här i tjugufem år. Till en början hade det känts bra. För första gången i livet bestämde han över sej själv. Han var sin egen. Han kunde ligga och dra sej så länge han ville om mornarna. Ingen koskit som
skulle mockas. Inga hästar som skulle ryktas och vattnas. Utan att fråga någon om lov kunde han ta på sej finkostymen och cykla ner på kyrkbyn. Gå på kaféet. Han hade till och med varit på bio. Konke var fri.
Han köpte sej en cykel. En röd RAMBLER med bockstyre. Så tog kontanterna slut. Han gick hos bönderna på dagsverken. Och då, under kriget, var det inga problem. Konrad var efterfrågad, särskilt i slåttern:
-Till veckan vill jag att du kommer och hjälper oss att hässja. Om det inte blir regn, vill säga.
-Jo, jag har tänkt fråga dej om du har någon ledig dag här framöver. Så att du kan kan komma och hjälpa oss att lada hö. Nån dag till veckan. Om det blir bra väder…

För att inte tala om potatisupptagningen! Dag efter dag i olika gårdar. Och mycke mat!
Konke gick på som en maskin. Medan andra plockade en hink full, plockade han två.
-Du är rent omöjlig du Konrad! På att plocka pärer!
Han trivdes när han fick vara tillsammans med andra. När han fick beröm. Men när han var ensam blev det inte mycket gjort. Som nu med veden!
I fjorton dagar hade han nu hållit till ute på vedbacken. Men bara efter ett par klampar hade han tappat orken. Han blev tvungen att sätta sej på huggkubben. Efter en stund lade han sej raklång på vedhögen. Sen hade han gått in och lagt sej på sängen. Det var som förgjort. I vanliga fall skulle han ha fräst igenom den här vedhögen på ett par dagar. Och nu hade han, som sagt, hållit på ett par veckor. Och hade inte kommit mer än halvvägs.
Ja, det var ett elände. Och denna rådlöshet. För skulden. Och maten. Nästa vecka var det midsommar. Hur skulle det bli?
-Det känns ensamt att alltid vara ensam, sa han.

Men för några år sen var det nära! Att det skulle ordna sej. Under ett par somrar hade han hjälpt en änka nere i byn med slåttern. Visst hade han funderat, det kunde han inte förneka. Ja, kanske inte på att dom direkt skulle flytta ihop, men att dom skulle kunna ställa iordning ett rum på botten, övervåningen, så att han skulle kunna bo där. Och vara till hands. Både för det ena som för det andra. Det skulle ju vara tryggare för henne om det fanns en karl i gården. Och om det skulle ges tillfälle – inte var han den som skulle säga nej!

En dag fanns det en karl i huset. Och det var inte Konke! Undra inte på om han vart förbannad…
Efter kriget började allting långsamt på att bli sämre. Många gårdar lades ner. Korna försvann från de flesta. Man skaffade traktorer, gödselspridare, skördetröskor, mekaniska potatisupptagare. Konrad hade aldrig lärt sig köra traktor. Han blev utanför, alltmer bortglömd. Han behövdes inte längre.
Skogsarbete fanns det ju att få. Men det var inte alla år som det fanns arbete i skogen heller.
-Ja, vi får se hur det blir, sa skogvaktarn när han frågade efter huggning. Vi måste ju först och främst se till att våra fast anställda huggare har arbete. Men yppar det sig någonting längre fram ska jag låta höra av mig!
Att hugga åt bönderna var också osäkert. Ena vintern skulle dom avverka. Vintern därpå skulle dom inte ta en pinne. Kastvedhuggning fanns det väl alltid att få. Om man ville. Men Konke var ingen kastvedhuggare. Han hade klampar färdigsågade uppe på Helmers skifte, fyra, fem kubikmeter, men han kunde inte förmå sej till att gå upp på skiftet för att göra färdigt. Det tog emot. Och han skulle ju inte få några pengar heller. Han var skyldig Helmer trettio kronor som han lånat på nyåret.

Nå, om han skulle ta och stiga opp! Kanske kunde han koka en kopp kaffe på sumpen. Och sen knalla iväg. Och se efter om det hade kommit nån post…
Nu satt han där i sommarköket. Två kattungar lekte liv och död i solstrimmorna på golvets trasmattor. Konke var irriterad:
-Ge er iväg ut härifrån era fördärvade luspälsar! Ge er iväg, sa jag, dra inte till matter och jox här!
Han snärtade till de vilt kämpande kattungarna med den skalade videkvisten som han hade i handen.
-Ge er iväg ut, sa jag! Sådärja!

-Var är alla människor idag då? frågade han när matmodern kom in och började plocka in disken i skåpet. Är det bara du som är hemma?
-Karlarna är i Grönberget och kör timmer. Pojkarna har farit till Furuvik på skolresa. Så är det med den saken!
-Furuvik! fräste han. Inte fick jag fara på nån skolresa till Furuvik inte. Jojo, det är tider nu ska jag säga!

Försommardagen tickade rastlös från väckarklockan på bordet. Försommarflugorna surrade.
Han fångade en närgången fluga med sin kupade hand och rullade den till mos mot byxbenet.
-Va gör du om dagarna nu då?
Hennes oskyldiga fråga når honom som uttryck för jäkelskap.
-Jag håller på med ven! snäser han ilsket. Ja, jag är ju tvungen att tänka på att jag ska ha nånting att elda med till vintern, tillägger han litet mildare. Hon kunde ju inte veta att det inte hade blivit nånting uträttat på vedbacken de sista dagarna.
-Men det har ju varit så innihelskotta varmt!
-Ja, nu har det blivi riktig sommar, sa hon. Och torrt. Men det lär väl bli regn nu till midsommar. Som vanligt. Men det kan ju vara bra. För pärlandet, om inte annat.
-Ja, sa han, det lär väl bli regn. Och jag får väl knalla hem och se efter att jag blir färdig med vedhögen den här veckan. Det hördes på Helmer att han vill att jag ska komma och slå lite till veckan. Han vill väl ha snyggt runt gårn till midsommar.

Konke ljög. Helmer hade inte bett honom att komma för att slå. Till den här midsommaren hade Helmer köpt en gräsklippare. Ny. Motordriven.

-Men du ska väl ha kaffe! Jag har bakat bullar nu på morron. Så bråttom har du väl inte. Kaffet är klart på fem minuter. Läs tidningen så länge. Och du kan väl göra dej en smörgås!
Här har du bröd och smör. Och korv kan du väl skära själv.
Här har du! Eller VARSÅGOD, som man säjer i finare familjer!
-Ja, tack… men inte ska väl jag… Men eftersom du trugar så… Jo, jag tackar jag!
-Och så ska du väl ha mjölk? Har du ingen hämtare med dej… jaha, du lämna den uppe i mjölkkylen. Men då kan du ta mjölk ur tjuguliterskrukan som står där i vattensån…
- - -
Konke traskade hem.
I den ena handen hade han tvåliterhämtaren med mjölk.
I den andra en nygräddad rågbulle.
Till kvälls kunde han koka välling.
Och snart skulle blåbären vara mogna.