Så var det då, del 2


Ja, vad blev sedan. Mina syskon föddes (1935 och 37) och pappa och mamma åkte fram och tillbaka på sjukhuset. Pappa hade ont i ryggen och magen, mamma fick var i öronen, som gått så långt att ben fick opereras bort bakom örat, charlakansfeber, och en cysta i magen som opererades bort. Min bror åkte till sjukhus för dubbelsidig lunginflammation och vatten i lungsäcken. Min syster hade öroninflammation .Och läkarvetenskapen var inte den samma som i dag. Vår farmor (som själv hade 10 barn, men hennes yngsta då var 14 år) var hos oss när mamma låg på sjukhuset.

I ladugården hade vi nu 3 kor. Pappa hade köpt en unghäst som fick heta Torvig och som han var mycket stolt över, men som skulle tämjas och köras in. Mamma var rädd för för hästar, så när pappa låg på sjukhuset fick jag sköta hästen. Kanske jag var 5 år gammal. Vi hade inget lyse i ladugården, så vi fick ha en fotogenlampa med oss när mamma mjölkade, och vi skulle ge hästen mat. Inget vatten fanns heller. Vi hade en källa på gården, där vi bar vatten i hinkar till korna och hästen. Dricksvatten till hushållet bars från en kallvattenkälla lite längre bort. Så på vintern fick vi först skotta upp väg genom snön och sedan hugga upp isen i källan innan vi kunde ta vårat vatten. Hö till kor och häst hämtades i lador och som vi bar i famnen.

På sommaren planterade vi grönsaker som morötter och kålrötter och även tomater på senare år och som vi förvarade i vår jordkällare. Potatis i stora land, som var vår livsföda, tillsammans med mjölk och smör. Mamma kärnade smör av grädden som hon fick när hon separerade mjölken. När hon separerade blev lite ”skummjölk” (som kalvarna eller grisen fick) och vanlig mjölk som vi använde, och så lite grädde. Hon fick spara flera dagar för att kunna kärna lite smör men då kunde det bli så att hon kunde sälja och få pengar till annat. Mamma var mycket duktig att få allting att gå ihop och bli bra.

Pappa dog den 3/1 1939. Han hade varit sjuk en tid och vad han dog av har jag aldrig fått riktigt reda på trots många förfrågningar. En säger ”fel på mjälten” (som man i dag kan leva utan) andra säger ”något med blodet” den tredje att han ”burit ihjäl sej på älgkött”. Jag vet inte. Han är borta och det finns inget mer att göra. Visst har jag saknat honom ibland, men jag minns kanske inte så mycket av honom. Vad jag minns, var att han var ganska sträng, men ändå hade mycket humor. En gång, jag fyllde 5 år, låg han på kökssoffan och läste tidningen och sa att här står ”5 år fyller i dag Margith Eleonora Andersson”. Den dagen började jag lära mej läsa för att kunna kolla, så jag kunde läsa redan vid 6 års ålder.

Pappas sista brev ifrån sjukhuset, har jag kvar. Telefon fanns ju inte hos oss. Bland det sista han skrev var. ”Att om han inte fick komma hem till julen, skulle mamma försöka att ge mej ett paket på julafton.” Mina syskon var för små., för att förstå att det var jul. De allra sista orden i brevet är. ”Klä på barnen väl.” Jag fick ett rosa hårband på julafton och pappa kom aldrig hem mera. Han blev 30 år och måste lämna oss, 3 barn och mamma och det kan inte ha varit så lätt.
1939 fanns inget barnbidrag, ingen änkepension, och ingen socialtjänst. Det fanns något som hette fattigvård, men det var något ”skamligt” och det skulle vår mamma vara allt för stolt för att anlita. Men hon fick en barnpension. 10 kr per barn och månad. Det var vad vi hade att leva på. Visst hade vi det fattigt, men vi barn kände oss aldrig fattiga och varför? Det ska jag berätta om nästa gång.
 

/Margith

Margiths e-post