Så var det då 5

Vi hade en underbar småskollärarinna som jag tror de flesta i Vigge kan intyga. Hon hette Anna Höglund och blev på äldre dagar (efter en ögonoperation) en av mina bästa vänner. (Men det är en annan historia)
När jag gick i första klassen och var 7 år gammal fick vi vara ”ordningsvakt” på rasterna, alla i klassrummet. En dag var det jag som skulle öppna och stänga fönstren och sudda ut på svarta tavlan vad som inte skulle vara kvar. Svag som jag var för vackra färger kunde jag inte motstå frestelsen att ta några av de avbrutna kritorna för svarta tavlan. När jag gick i från skolan ritade jag på alla stenar hem. Vem som helst har lätt kunnat följa spåret

Dagen efter tyckte jag fröken Höglund hela tiden tittade på mej men sa ingenting och inte blev det bättre av att vi den dagen hade läxa i tje-ljudet i vår lärobok ”Vill du läsa” på sid.66 läste vi om Tjärmåns, som stod på ett tjärat tak och tänkte ta äpplen. Han var nämligen tjuvaktig. Men han ramlade ner till de tjugu grisarna som tjöt i högan sky. Och fröken Höglund sa att så kunde det gå, och det kunde börja med en knappnål och sluta med en silverskål och så tittade hon (som jag tyckte) bara på mej.
När jag kom hem den dagen gömde jag kritstumparna som var kvar, under en sten och där ligger de ännu. Om mamma skulle ha sett eller vetat hade jag alldeles säkert fått gå tillbaka med dem.
Jag frågade fröken Höglund senare om ”denna händelse”, men hon sa sig inte minnas något av det. Men det gör jag!!.
Fröken Höglund var en god pedagog och mycket duktig att lära utan att någonsin ta i oss ungar, fastän skolagan då fortfarande fanns kvar, och nog fanns det många skolor där både hårluggar, örfilar och slag med pekpinnar var vardagsmat.

Jaa, färger älskade jag. Så blev det så småningom att vi ville tjäna lite egna pengar. Veckopeng fanns inget som hette, och föresten så fanns det ju inga heller, inte hos oss i alla fall. Då fick vi hitta på själva hur vi skulle tjäna en slant.
Mamma hjälpte oss att skriva efter i katalogen, creppapper i alla de vackraste färger (jag tror för 10 öre rullen). Dem klippte, veckade och vek vi till de finaste dukar som vi satte olikfärgade rosetter på.
Dukarna sålde vi och de flesta i byn köpte. Men när vi kom till fröken Höglund och fru Jonsson, som var våra lärarinnor och som talade svenska, då måste vi skärpa till oss. Vi talade ju ”bondska” och då måste vi försöka tala lite bättre. Så vi sa att vi har ”röda, gurda, blåda, och grörda” dukar och nog köpte de.
Vad jag minns av de pengarna var, att vi köpte en glasskål med blommor på. I olika färger till mamma i julklapp, och en 40-öres chokladkaka som vi tre barn delade på och jag tänkte, att när jag blir stor ska jag köpa chokladkakor för 10 kronor. Då kostade de 40 öre, nu får jag ingen för 10 kronor.
På sommaren fick vi våra ”fickpengar ”vid ”kapellgrinna”. På den tiden gick korna från hela byn på skogen (det får jag berätta om en annan gång). För att inte korna skulle komma ut på byn fanns en grind nedanför kapellbacken, eller kyrkbacken som det heter i dag, och en grind borta vid morfars.
Där kunde vi barn stå och öppna grinden för de som kom vägen fram. När bussen kom fick vi kanske en 5-öring eller en 2-öring. Men när det var idrottsfest i Norrhassel då kom många ungdomar cyklande och en del var extra glada, och då kunde det bli 10-öringar. Då kunde vi ha så mycket att vi kunde köpa var sin sockerdricka av ”drickesbilen” som kom en gång i veckan. Då låg vi barn nere vid vägen hela dagen med var sin tomflaska och väntade .Och när vi hade köpt sockerdrickan gjorde vi ett litet hål i korken som vi sög ur för att det skulle räcka länge.
Det var mycket som skulle räcka länge. Andra världskriget började ju 1939 och det blev ransoneringskort på mycket. Vi barn förstod väl inte så mycket av kriget, men det vi förstod det ska jag berätta om nästa gång.

/Margith

Margiths e-post