Så var det då 6

Ja, 1939 började andra världskriget och inte tror jag att så många då, förstod omfattningen av krigets fasor ute i Europa, och så nära, så nära våra gränser. Vi hade ingen radio förrän jag tror 1943 eller 44 och TV, det kunde vi inte ens tänka oss att det någonsin skulle kunna finnas i varje hem.

Så vi hade väl inte så stor vetskap om det hemska som hände i Norge och Finland annat än det vi kunde läsa i tidningar. Många finska barn kom hit till Sverige med en adresslapp runt halsen och kunde inte ett enda ord svenska. Vår moster Ingeborg och hennes man Kalle Engström (som själva inte hade några barn) öppnade sitt hem för en liten pojke som kom från Karelen och var 3 år gammal.
Inte ett ord svenska kunde han, och han var liten och späd. När han hörde ljudet av flygplan sprang han och gömde sej bakom en sten och skrek ” Molotov bom-bom ” Min bror hade gjort en ”pilbössa” och den fick han låna och då lade han den på axeln och marscherade. Rak i ryggen och allvar i blicken, gick han runt vårt runda matbord i köket. Han var en riktig soldat.
1945 kom så den efterlängtade freden. Men en liten kille som var 3 år när han kom (kanske 6 år nu), skulle hem till Finland till föräldrar som säkert hade längtat efter honom. Men den lille killen hade för länge sedan glömt det finska språket.. Så nog var det tragedier och jag tror att Ingeborg och Kalle sörjde länge.

Ransoneringskort hade införts här i Sverige som man fick hämta hos Kristidsnämnden. Det var kort med kuponger som skulle användas nästan till allt. Till kaffe, socker, smör, kött, fläsk, vete, råg, tobak, tvättmedel, skor och kläder, ja det mesta. Var det slut på kupongerna då fick man vara utan, eller försöka byta ihop med någon granne. Så det gällde att försöka ”häggde” (spara in), så att det skulle räcka länge.
Jag minns också när det kom order om mörkläggning, och man skulle ha mörka gardiner för fönstren. Vi hade inga mörka gardiner, så vi tände bara stearinljus på kvällen om det behövdes. Och jag minns när flygplan flög lågt på kvällen, när det var mörkt ute och det kändes inte bra, för dom hade så starka lysen.
Det måste ha varit en osäker tid för de äldre som förstod. Jag var för liten, men jag kommer ihåg att det talades om skyddsrum. Vi var till skogen och tittade ut var vi skulle kunna gömma oss, om kriget kom till Vigge.

Men trots allt. Solen sken för det mesta över Vigge. Nog fanns det gråa och kanske svarta dagar, men dem har jag glömt. Somrar var somrar och vintrarna var riktiga vintrar med mycket snö och kallt.
Jag vet att det var 42 minusgrader vid Öbergs en morron, när vi gick till skolan. Där var det öppet och nära sjön och de äldre sa att det var ett riktigt ”kallhåöl”  (Det ska vara tjockt L på slutet, men hur skriver jag det?)

Sjön råmade som man sa, när isen frös och dånade och norrskenet sprakade. Ja nog var det vintrar, och ibland var isen spegelblank Om det blåste lite kunde vi utan ansträngning åka spark ända bort till tant Olivia Viding där vår moster Anny var piga.
Men somrarna var också somrar. Det berättar jag nästa gång.

/Margith

Margiths e-post