Så var det då 9


Så kom då slåttertiderna. Vi hade mycket god hjälp av pappas bröder Sven och Anders. Men Anders hade nu fått egen familj, och eget jordbruk så en kusin till pappa som vi kallade Gålviks-Sven kom med 2 stora hästar som min gammel-farfar (pappas farfar) ägde. Jag minns en vit. Jag har kollat med min faster Aina, i dag 89 år, och hon säger att den var ljus, men inte vit. Den hette Carolus och den andre var brun och hette Björn.
Jag har den fördelen att ha 4 fastrar kvar i livet, idag 81, 83, 85 och 89 år gamla och klarare i minnet än mej.
Gålviks-Sven körde ifrån Gålvika hem till oss för att hjälpa oss, och gammel-farfar kom på cykel, och farmor kom med bussen ifrån stan.

Farmor kokade enbärsdricka (enbär och enbärsris), som kokades till en lag, och sedan skulle blandas med socker och lite jäst. Den skulle sedan stå kallt i våran jordkällare och bäras ut till slåtterkarlarna för att släcka törsten. Det smakade nästan som svagdricka. Men godare.
Och även kaffet bars ut och dracks på dikesrenen

Morfar hade gjort småräfsor till min bror och mej (min syster var för liten) och vi skulle räfsa dikesrenarna, som hade slagits med lie, och hålla oss undan för hästarna som var förspända slåttermaskinen. Men med, det skulle vi vara!!!
Jag minns att det var varmt och när kvällen kom, och mamma hade mjölkat korna, fick vi gå med de vuxna ner till Sann (Vigges fina badstrand) och bada. Vattnet var så ljumt och efter det sov vi så gott.

MEN SEDAN kom den stora dagen när jag skulle få åka till farmor och farfar i stan
Klockan 7 på morron följde mamma med mej till Vestlings, och jag fick kliva upp i lastbilen, där jag från sätet inte nådde ner till golvet. Så småningom (klockan 10) kom vi ner till stan och till lastbilscentralen (som då låg, där i dag busscentralen för landsortsbussar ligger). Där hämtade farmor mej. Och JÖSSES !!!

Jag har rest lite sedan dess. Jag har varit i Kairo och Istanbul och känt dofterna från kryddmarknaderna. Jag har varit i Jerusalem på grönsakstorget. Men aldrig, aldrig, att jag har känt den storhet och de dofter som jag då kände, när jag för första gången kom till Sundsvall.

Den första doften var gengas. Den kom från lastbilarna på lastbilscentralen. Så många lastbilar hade jag aldrig någonsin sett. Sedan doftade det bränt kaffe, som kom ifrån kafferosteriet som låg intill, där i dag kulturmagasinet ligger.
Nästa doft kände jag igen, för den kom ifrån hästarna som drog renhållningens kärror och gubbarna som sopade gatorna
Så tog farmor mej i handen, och vi gick upp mot fisktorget (som i dag är parkering) och där såldes fisk. En tant som hette Tupp Märta sålde ägg och höns.
Så gick vi in i Saluhallen som gick rakt igenom huset (där idag 1891 ligger), och kom ut på Storgatan.

Det var en upplevelse. De dofterna kan jag komma ihåg o känna än i dag. Först kom vi in till en avdelning där det var silltunnor och fisk och stora ostar. Nästa var det grönsaker i alla möjliga ”modeller” som jag aldrig någonsin sett. Sedan kom vi till en avdelning, där halva djurkroppar hängde, och det fanns korv i alla möjliga fasoner (inte bara falukorv). Sist innan vi kom ut på Storgatan blommor i stora buketter och fång
Och bilar, bussar, människor och stora och höga hus. Ja, det blev nästan för mycket för en
6-åring från Vigge år 1940.

Dagen efter fick jag följa farmor till torget och handla i de gröna vagnarna, som stod uppställda. Där såldes kött, smör, och grönsaker. Där var folk ifrån landsbygden, och som farmor kände en del, som hon alltid handlade hos.
Sedan gick vi till EPA. Och vilken upplevelse!!!
I glasburkar fanns karameller i glanspapper i alla de vackraste färger, och som doftade så gott, och dockor som kunde blunda. Jag blev lycklig ägare av en ask färgkritor som farmor köpte till mej.

Och grädden på moset!! RULLTRAPPAN. Jag fick åka upp och ned i rulltrappan och hade jag varit ensam hade jag nog åkt där hela dagen.

Men sedan kom kvällen. Och då längtade jag hem till Vigge. Jag hade lagt mej och dragit täcket över huvudet, när farmor kom och sa God Natt. Men gråter du sa hon? Och jag snyftade fram, att jag måste åka hem i morron för jag vet inte vem som ger lillkalven kalvdricka och snart ska vi ”ta opp päran”.
Farmor sa att i morron är det Barnens Dag
Den dagen glömde jag både kalvdrickat och pärupptagningen. Men det får jag berätta om nästa gång

/Margith

Margiths e-post