Så var det då 10

Mamma hade sytt nya klänningar till min syster och mej av ett rutigt klänningstyg som min morfar hade köpt när han var till kvarna i Stöde och mala. Morfar hade köpt så mycket tyg så det räckte till klockad kjol (svingkjol) och jag tyckte att den var jättefin.
Den fick jag bara ha, vid vissa tillfällen och nog tyckte jag att jag var fin när farmor borstade mitt hår och satte en rosa rosett i det. För nu skulle vi gå på Barnens Dag.

Så gick vi ner till Storgatan där festtåget skulle gå. Vi stod vid Lindgrens järnhandel (som i dag är Indiska), och där två stora lejon i brons stod.

OCH SÅ KOM då ridande poliser som red på hästar som inte alls var lik hästarna i Vigge. De hade alldeles för långa ben och såg magra ut. Och sedan kom musikkåren med trummor tromboner och trumpeter och uniformer med blanka knappar. Och det ekade i hela stan av pampig marschmusik.
Höjdpunkten var, när lastbilar med pojkar och flickor på flaket kom och samlade in pengar i sparbössor. De var utklädda till clowner prinsar och prinsessor. Flickorna hade rosa klänningar med vida kjolar och med skärp med stora rosetter på ryggen, och vita underkjolar och knästrumpor.
Då tyckte jag att min rutiga klänning inte var så fin längre.

Men på kvällen var jag fin igen när vi gick till Badhusparken där det var uppträdande av (de enda jag minns) några små kineser som jonglerade med tallrikar, och hade pinnar som tallrikarna snurrade på.
Jag satt på farfars axlar, för att kunna se, och tänkte ”att så där kan man inte göra”. Jag måste nog vara i himlen.
Och när vi gick hem var det så fina neonskyltar som lyste. Då var det mörkt och man såg en grön cirkel vid kafferosteriet, och en röd skylt som det stod Hakon på, och många, många flera.

Så kom då dagen, när jag skulle fara hem till Vigge igen. Det första jag gjorde när jag kom hem var, att fråga mamma om jag fick gå till ”Gottars”.
Där bodde ju Algot och han var 2 år äldre än mej och visste mycket mera än mej. Men nu skulle han få veta, vad jag hade varit med om i stan!!
Så jag talade om för honom om de små kineserna, som jag hade sett, och som kastade tallrikar i luften, och sedan fick dem att snurra på en pinne. Men då sa han, ”Att inte gå haä”.
Och så var det slutpratat om det.

Lillkalven fanns inte längre när jag kom hem. Den hade Abdon Högbom (slaktaren) köpt och det var inget konstigt med det heller. Så var livet på landet och det accepterades och nästa vår kom det säkert en ny lillkalv.
Men vi hade ju Lasse. Grisen som nu var stor och tjock, och som ville bli skurad med rotborste och såpa varje lördag i en träså som stod på gården, där han låg och grymtade.
Han gick ofta lös på gården och han var ingen ”smutsgris”. Förutom den dagen när han var med oss i ”pärlanne”. Vi hade pärgräv som vi hackade upp potatisen med. När Lasse såg jorden blev han som en traktor med schaktblad, och jorden sprutade åt alla håll när han bökade. Med stor protest och grymtande fick vi in honom i stian. Som smutsgris.
Så djuren är också personligheter och fläsket den vintern, ville vi barn inte så gärna äta.

Ja minnena är många Men nu har vi vår och kanske de gamla syrenerna på torpet blommar i år igen, och snart kommer sommaren som jag hoppas blir skön. Så jag vill önska en trevlig sommar till alla.

/Margith

Margiths e-post