En höstdag på 30-talet

Under senhösten efter det att plöjning och annat jordbruksarbete var avslutat rådde i Vigge som i så många andra byar som var beroende av skogen en febril aktivitet, ty det var den tid på året då hästarna skulle "grävskos" och seldon repareras, det skulle malas grötmjöl till folket och gröpe till djuren för vintern (detta var innan gröpkvarnar fanns på de flesta gårdar) allt detta skulle göras innan hästar och körare åkte till skogen på vinteraverkningen.
I tidiga kalla höstmorgnar kunde man höra dem komma slamrande med sina bulthjulsvagnar på frusna grusvägar, arrendatorer, torpare, bönder m.m. från Ulvsjön, Vigge, Norrhassel, Brattås, Gransjön m.fl. byar ty det gamla ordstävet gällde "först till kvarn" osv.
I Stöde var vi lyckligt lottade, ty på södra sidan Ljungan fanns en koncentration av hantverkare, på ett kort avstånd från varandra fanns hovslagare, sadelmakare, garvare och mjölnare.
Resans första mål blev kvarnen där säckar med korn och havre lastades av för att förhoppningsvis få det klart under dagen innan hemresan skulle äga rum.
Efter det att säckarna var avlastad kom turen till hovslageriet där gamle Ernholm med sina söner fanns, i smedjan stod Ernholm själv och satte fast gräv, rättade och smidde om skor för att de skulle passa de olika hovarna. Efter det att skorna var klara hämtades de av någon av sönerna som därefter skodde hästen eller hästarna om det var flera.
Under tiden blev det ett besök hos sadelmakare Petrus Eriksson där seldonen blev lagade, nya lokremmar, bukgjordar m.m. blev utbytta om det behövdes och det behövdes oftast.
Med på vagnen fanns kanske ett ko eller kalvskinn som skulle garvas, därför fraktades de till garvare Ekström för att de skulle bli läder eller hudar kanske att ha i kojorna på vintern, någon kunde i bästa fall komma med en älghud men det var sällsynt på 1930-talet.
Men mer skulle ordnas under dagen, inköp av matvaror, snus, verktyg, timmerkedjor och mycket, mycket annat, kanske även lite karameller om det fanns barn i respektive hem och i så fall att ekonomin tålde sådana utsvävningar. Alla inköp gjordes i huvudsak hos J. W. Kjellén på Hammar`n som hade allt en torpare eller bonde behövde.
Ett besök hos skogvaktare Larsson var kanske nödvändigt för att få lite förskott på den släpkörning som lovats på Lars-Pålsåsen eller Styggmyrdal`n.
Kanske någon hade ett ärende till prästen för att uppge en ny liten världsmedborgare som kommit i dagarna.
Bland allt som inte fick glömmas denna dag var den gris eller koväxel som måste omsättas på banken för att den inte skulle förfalla.
Den medhavda matsäcken intogs oftast i den varma kvarnkammaren, men många besökte även Snygg-Olles-Erikas café som fanns i närheten.
När den korta höstdagen började mörkna och alla ärenden var uträttade, vagnen från kvarn var lastad, då startade den kanske två eller tre mil långa hemfärden, vagnen hade ett dovare ljud än på morgonen, nu var den kanske tyngre lastad, och det bar ofta uppför så hästarna orkade inte ha samma fart som på ditresan.
Så var hemmet äntligen nått, vagnen avlastad och hästen eller hästarna insatt och utfodrad och en lång dag var slut.
Medan kanske vinterns första snö föll därute gjordes tidig kväll för nästa dag skulle det kanske bli en annan resa, till Snårkullen eller Svartåsen för att med nyskodda hästar köra in en kolmila eller kanske släpa ihop sommarhugget timmer till vältor, som senare på vintern skulle köras ned på Stödesjön.

Idag är allt borta, Ernholms hovslageri, sadelmakare Petrus Eriksson garvare Ekström, bröderna Kjellén och Snygg-Olles-Erika med sitt cafè, nu hörs inget vagnsskrammel eller ljudet av hästhovar på frusna grusvägar i kalla novembermorgnar, kvar finns endast minnen från en gången tid.

/Ragnar Högbom