Sagan om Märet i Loböle

Av Erik August Granberg f. 1863 d.1935)

I början av 1320-talet tjänade hos den mäktige bonden Önde i Österlo en ung flicka, benämnd Märet och en dräng vid namn Thol, båda trotjänare hos Önde.

Märet var händig i vävnad och spånad, hon kunde på sin slända åstadkomma de finaste och längsta trådar. Hon kunde karda och spinna ull och reda linet och hampa som ingen annan. Hon var händig i brygd och bak och var sitt husbondfolk till behag.

Thol var även han en slöjdkunnig man och ett mönster för sina kamrater och Öndes många barn. Han var fåordig och visste var gårdens alla sysslor skulle företagas och uträttas. Som både Märet och Thol blivit förälskade i varandra och lovat varandra trohet och att som hjonelag dela ljuvt och lett, när de tjänat så lång tid att klädstången var full, så att man ej i början behövde skaffa sig skor och kläder, skulle de gifta sig.

En dag dristade sig Thol säga till husbonden att han i ett särskilt ärende ville tala med honom, Önde förstod nog genast vad Thol kunde ha att säga, Thol hade svårt att komma sig för med sin framställning, men Önde hjälpte honom på traven genom att säga att Thol hade tjänat honom i så lång tid, skulle Önde som plägsed var upplåta jord till sin dräng, sunnansjön vid bäcken (Skiftesbäcken) och därtill bistå honom med utsäde.

När Önde kommer in kallar han sin hustru till sig och berättar om Thols blivande giftermål, Öndes hustru säger då ” Har du givit bås får jag väl giva ko, ty jag har länge märkt att Märet och Thol haft gott öga till varandra". Därpå gick hon till Märet och sa "Då du nu skall ha ditt eget får du väl välja dig en ko, ta den du helst vill ha”. Ja, Märet hon rodnade av glädje och tacksamhet och sa att hon helst ville ha Guldros, ty hon hade varit hennes älsklingsko.Alltså bestämdes att Märet och Thol skulle till Mickelsmäss bilda bo och nedsätta sig vid Skiftesbäcken i Loböle, och detta skedde så.

Bosättningen var som brukligt denna tid mycket enkelt. Märet och Thol voro nöjda att nu hava vunnit sitt mål, ett hem. Själva voro de som ett enda hjärta.
De arbetade och strävade och funno tillvaron härlig och lyckan syntes överflöda då de fingo sin förstfödde en pojke, som kallades Önde.
Trevnaden och barnaskaran ökade med åren.. Allt var ett ständigt slit, men fönöjsamheten var stor och tillfredsställelsen ändå större.

Men onda tider kommo. Den allhärjande liemannen - svartadöden eller digerdöden (1349) kom och följde färdmännen från västerled (Norge) och ödelade befolkning och bygd i Stöde så att endast Märet och hennes barn samt två män funnos kvar.

Thol liksom flertalet andra hade genom digerdöden skattat åt förgängelsen ock Märet stod ensam med sina små barn, och grunnar. Den ene efter den andre, hade gått all värdens väg, fanns någon eller några kvar?
Hur skulle hon kunna utröna detta?

Nöden - fattigdomen - eländet äro goda uppfinnare. Hur skulle hon kunna lämna barnen ensamma medan hon strövade omkring i bygden för att se om det var någon levande kvar mera än hon och hennes barn? Jo för att hålla de små barnen inne medan hon var borta, bredde hon ut en fårskinnsfäll med håret uppåt och strödde däri hampfrö, som barnen fingo plocka och livnära sig med, medan hon var borta.

Hon gick till det på den tiden folkrika Wigge, som var den största byn i Stöde socken och hade sju bönder. Här fann hon endast tvenne bröder av Palnesläkten vid liv Sven och Pawel. Dessa blevo stamfäder: Sven för Sven Pålssläkten i Usland och Pawel likaledes för Granells och Gradins släkterna i Wigge. En Pawel som var förste åbo i Gransjön härstammar även från Palnes ättling Pawel, ty Palne hade i sin tid haft Usland och Gransjön som fäbodställen.

Märets saga och livsgärning har liksom mången annan torpare och bondhustrus liv försvunnit i detta obemärkta försvinnande glömda, ty hon var endast efter nutida tänkesätt en torparhustu. Månne hon ej förtjänar en minnesruna, ty hon var en människa av mänskligt värde och likställd med de store i landet i födelsen och i döden inför vår Gud. Frid och välsignelse följe torparhustrun, ty hon har levat, kämpat, förökat människosläktet och dött.