Palne i Wigge

(Av Erik August Granberg f. 1863 d.1935)

 

Palne eller Pal som han även kallas, skall ha varit en av dessa vidfarande färdmän som drogo i Öster och Söderled,

när hågen för äventyr och våren kom. Han hade sin hemvist ytterst på udden å Palnäset och Wiggesjöarna,

mitt emot Kettils gård å Näset.

Wigge skall förr ha kallats Wägheden emedan den låg i stråkvägen för sträckan Njurunda - Wii - Ökne - Klöstret,

som på Palnes tid och senare var en allmän samfärdsled. Troligen hade Palne hört vilka skatter och oerhörda rikedomar

som kunde hemföras frän Öster och Söderled.

Det var lockande och hans trängtan stod till okända äventyr. Kom så därtill att Slumparn i Fanbyn och Sjul i Kärvsta

gjort färden till främmande land och hemfört förnödenhetsvaror och främmande yppighetsvaror som gåvo dessa

anseende som karska män och ett visst välstånd som åtråddes av den myndige Palnäsbon.

 

Han började därför i funderingar att även han kunde göra liknande resor. Hans funderingar togo verklighetens gestalt.

Han började ur myran taga järn och ur skogen träd, allt som behövdes för att bygga en farkost för sina tillämnade färder.

Av främmande färdmän fick han beskrivning på och hjälp, huru ett skepp skulle byggas och framdrivas.

Han lyckades också att få till ett snabbgående fartyg, som förhjälpte honom till mången god seglats och transport på de främmande vattnen.

 

I början voro väl färderna ej så avlägsna men efter lyckans och vinstbegärets ökande utsträcktes färderna till

alltmer avlägsna land. Det hemförda bytet ökades och likaså välståndet. Till att börja med var det endast

sommarfärder som gjordes, men längre fram varade resorna året om. Hans första färder i Österled gingo

till Österbotten och Finska viken, där han i bytesväg erhöll råg som på Palnes tid var en begärlig handelsvara.

Senare utökades färderna till Rigabukten, där hampa och hampfrö kunde förvärvas och vid hemkomsten lätt och med god vinning avyttras.

Men lyckan står den djärve bi. Hans håg stod till än vågsammare företag och sjöresorna lockade till vidsträktare och längre bort belägna länder.

 

Av andra vikingar och färdmän hade han hört underbara berättelser om söderns länder och där hopade rikedomar i salt och vin.

Saltet var ju en nödvändighetsvara för alla och vinet en begärlig dryck, det var annat än det hembrygda ölet och det i hans hemland förekommande mjödet.

Hans håg och åtrå stod numera till Södern och söderns vinländer. Men först måste han förskaffa sig större och starkare skepp,

som kunde utrida stormar på de stora främmande haven. Palnes förmåga att snabbt åstadkomma lämpliga män och tidsenliga drakar var otrolig.

Nu hade han vad han behövde i den vägen och utrustningen för söderfart var avslutad.

Nu styrdes kosan mot södern en vacker vårens dag. Palne styrde sitt nya skepp genom Öresund, Engelska kanalen, Biskajaviken och till Portugals kust,

gjorde under vägen landstigning här och där och kom till sist till floden Tejos mynning.

Där lyckades han i Setubal bortbyta sitt medförda myrjärn mot full saltlast. Han kunde med förnöjelse vända stäven mot hemmet.

 

Nya resor, nya vinster gjordes och hemfördes från Medelhavs- länderna. Vin och frukter salt och tobak hemfördes.

Palne kunde på ålderns dagar slå sig till ro. Det berättas om honom att han gick omkring med silversporrar och hade tama

älgar. Han måtte även på sin gård idkat ett betydande myrmalmssmide. Man har vid odlingar å området funnit en hel del

järnsaker och lämningar av järnslagg.