Påsklördag 1940

Jag minns den här dagen och jag ska berätta allting som det var.
Vem kan nu ha någon glädje av det. Ja, inte vet jag, men eftersom jag nu har börjat berätta så är det väl lika bra att jag fortsätter.

Det var alltså vår och snösmältning. Timmerkörningen var avslutad, gården täckt av hömodd och hästdynga, vårveden uppkapad, märren hade fölat, isen på sjön lyste svartblå och hade förlorat kontakten med stränderna, orrarna kucklade därute på mornarna, kråkorna sammanträdde där på eftermiddagarna, vi hade huggit ut en ryssja i viken, det var Påsklördag och vi var lediga från skolan.

Pappa förkunnade:
-Idag ska vi gå på Sönnaberget och hugga kastved!

Det var krig i världen och alla skogsägare hade fått ett föreläggande från STATLIGA BRÄNSLEKOMMISSIONEN att hugga kastved, var och en efter sitt skogsskiftes storlek.
För vår del innebar föreläggandet precis etthundra kubikmeter björkved.
Pappa såg väl det här inte enbart som ett tvång. Här erbjöds en möjlighet att förtjäna lite pengar. Jojomen!

Krig var ju ett elände. Våra två äldsta bröder låg inkallade uppe vid Torneälven. Det var inte roligt. Men ingenting ont som inte har något gott med sig. Pengar behövdes.

Denna dag skulle äventyret med kastvedhuggningen börja. Klockan sex började pappa domdera:
-Mamma! Gör i ordning kaffe och en smörgås! Och så är du så vänlig och letar fram kaffepannan min! Jag hade en kaffepanna, en liten kopparpanna, då jag kom ilag med dej. Jag ska ha denna panna nu. Jag var ute i bagarstugan i går kväll och titta i skåpet där hon har stått.
Men hon var inte där. Jag gör dej ansvarig för att du dragit iväg med kopparpannan min. Nu är du så goder och tar fram´na!

Mamma upplyste honom lugnt om att kaffepannan som han bråkade om hade hon sett i snickarboden. Oskar Höglund hade använt den för att koka lim i.
-Men ta en plåtburk och sätt dit en sträng. Det brukar du ju använda annars.
Pappa nästan grinade:
-Jag hade tänkt att jag skulle få använda lillpannan min idag! På Sönnaberget. När vi ska börja hugga kastved! Jag har haft henne med mej alla de år då jag legat ute och kört timmer.
I Stugun 1913. I Ytterhogdal i två vintrar. Och då jag var på timmerrullningen i Fagervik…
Jag fick den här kopparpannan av morfar min, Stóckus-gubben, då jag var femton år.
Och nu har du låtit Oskar förstöra den! Du kan då aldrig se efter nånting heller. Men ta hit en plåtburk då! Och det ska ske idag!

Mina bröder slipade yxor i morgonväkten. Bengt slipade och blev aldrig nöjd. Ragnar drog och grinade. Så blev vi då äntligen färdiga och kunde ge oss iväg.
Far gick först, som i visan, med bågsågen och klyvsläggan. Bengt bar ryggsäcken med matpaketet, och yxorna, inlindade i en gammal säck. Ragnar svängde med kaffeburken. Jag traskade sist och hade svårt att få benen att räcka till där snön låg kvar. Pappa reagerade naturligtvis på det sättet att där det svårt att ta sig fram tog han extra långa steg.

Jag fick lov att studsa för att utnyttja hans och brödernas fotspår. Nå, jag hängde med, det var ingen fara.
Men så skulle vi över sjön och isen hade förlorat kontakten med stränderna. Avståndet mellan iskanten och de översvämmade strandtuvorna kunde väl vara någon meter. Om man inte kunde – eller vågade – hoppa, fick man dra med sig ett par brädstumpar. Det var inga märkvärdigheter med det, vi var vana att ta oss ut på vårisarna på det sättet. När man väl var ute på isen var det ingen risk. Den var visserligen svart och full av små sprickor, men fortfarande skulle den tryggt kunna bära en häst. Det skulle behövas ett par veckor med regn och värme innan den gav upp.
Vi traskade över Mon och passerade över Jon-Olovs stora gård. Där härskade nu en dödens stillhet sedan en jordförvärvare från stan köpt hemmanet och man börjat riva uthusen, logar och lagård, häbbren och bodar.

Vi kom fram till ån som gick full av fräsande gult smältvatten. Vattnet strömmade högt över spången vid Kvarndammen. Fallet nedanför dånade som Niagara. Pappa och Bengt tog sig över. Ragnar tvekade.
-Ingenting att vara rädd för! hojtade pappa. Tänk inte på vattnet, se bara till var du sätter fötter na! Och skynda på! Vi ska väl inte stå här hela kvarten!
Ragnar tog sig över, men jag vågade inte utan tänkte springa ner till Kvarnbron, några hundra meter nedströms, men så kom Bengt och hjälpte mig över.

I bakliden under berget låg snön så gott som orörd och vi fick trixa oss fram på de bara fläckarna under granarna. När det började bära uppför på allvar i sluttningen hade stigen tursamt nog förvandlats till en liten bäck som gnagt en ränna i snön, där vi kunde ta oss fram.

Så var vi då äntligen framme! Strax under en berghäll fanns en platå och nedanför den platån stupade terrängen återigen brant ner mot bergsfoten. Branten var stenig och blockig, men mycket växtlig. Här fanns minsann björk! Ett liknande vedtag fick man leta efter. Björkskogen var lång och tät, med en undervegetation av gran.
Nu skulle här huggas kastved!
-Smågrana ska vi vara rädd om, sa pappa. Och så ska vi spara alla fina björkar.

Ja, det var verkligen ett vedtag! Om det nu inte hade varit så brant! Vem skulle våga köra här?
-Brant? Här! sa pappa. Den som inte törs köra här ska nog stanna hemma och vakta hönsen. Men jag har kört där det var brant, jag! I Ytterhogdal. På Hortenberget. Där var det brant kan jag tala om. Det här påminner ju mer om Plattlägden, jämfört med Ytterhogdal. Det här är ingenting att gruva sej för!

Just där, på platån nedanför bergsstupet, slängde vi av oss grejorna mot en ihålig jättestubbe.
Ut ur den halvmåneformade stubben for en vitfläckig hare och försvann i snåren med långa förvirrade skutt.
-Herrejämmaligen om vi haft bössa med! sa pappa.
Bengt fick fram tändsticksasken, täljde ett par spånor av harens jättestubbe, fyllde kaffeburken med smältvatten, och så fick vi snart vår första kaffekopp.

Vi var klara att börja. En tumstock togs fram, metermåttet bestämdes på bågsågen:
Från fästskruven på storändan var sågbladet precis en meter. Klart och enkelt.

Den första grova björken ”skårade” ( fällde ) pappa med yxan. Bengt tog bågsågen och kommenderade Ragnar att hålla i lilländan. Det mödosamma arbetet tog sin början. Ibland grälade Bengt över att Ragnar tryckte för hårt på sågen, ibland över att han lättat på sågen så att Bengt slog knogarna mot stammen. Ibland klagade han över att Ragnar drog för fort, ibland över att han drog för sakta, eller ojämt. De trätte och bråkade, men hur det nu var blev de alltmer sams om tagen och den ena meterklampen efter den andra damp i backen.

Pappa fällde ytterligare en björk och började sedan klyva, i halvor eller kvartar, alltefter klampens grovlek. Bengt gjorde i ordning ett underlag med stöttor och så började jag lägga upp min allra första kastvedstrave.

Det var vackert vårväder. Snön sjönk ihop och försvann. Bäcken som rasslade utför berget växte timme för timme. Sannolikt var det en massa fåglar som sjöng och väsnades däruppe i bergsluttningen. Men det har jag inte något minne av. Om jag skriver att högt upp i det blå cirklade ett par hökar, så kan detta vara sant. Man kan tänka sig att de var på spaning efter harens ungar, som låg utströdda här och var i snåren. Det där med haren som skuttade fram bakom stubben kommer jag ihåg. Det där med hökarna kan vara någonting som jag hittar på i det här sammanhanget.

När den första kubikmetern är klar, kommenterad och godkänd, var det middagsrast.
Smörgåsarna hade mamma lagt in i en linneduk som hon knutit ihop med en prydlig knut.
Röken från kaffeelden silade i solljuset mellan grankvistarna mot vår allra första kastvedskubik.
Innan vi packade ihop för dagen och satte ihop verktygen i harens stubbe, hade det blivit ytterligare två. Det återstod således nittiosju.

Återmarschen inleddes. När vi kom ner till ån fick alla vackert bekväma sig att gå ner till Kvarnbron. Nu sprutade vattnet en halv meter över spången. Inte ens Bengt vågade sig över.
Vid sjutiden var vi hemma.
Vad minns jag mer? Att vi vittjade ryssjan inne i viken och fick dom gäddor som behövdes för påskmiddan.

Jag var elva år. Hela sommarn var jag med och högg kastved i Sönnaberget.
Det var krig i världen. Det fanns pengar att förtjäna. Kastved som skulle huggas.
Tusen och åter tusen kubikmeter.
Vi bidrog den sommarn med etthundra.


Ruben Högbom